Tittut
Börjar så smått känna av saknaden efter en del människor.
Insåg idag, att jag spenderar den mesta av min tid, ensam o till en viss del helt frivilligt, eller ja, så frivilligt det kan va med ett huvud som mitt.
Vet inte varför det blev så, varför jag dragit mig undan, för jag kan å andra sidan sakna en del människor enormt. Bokstavligen känner jag mig som en sköldpadda, ett visst hårdare yttre, men även om jag möter värme där ute, så väljer jag att krypa in i mitt skal.
Nånstans har jag ju kommit på att det blir mindre misstag o besvikelser så.
Nu har jag semester, eller som jag kallar det för, eftersom jag egentligen inte klarar av det mentalt, en pause från ivern o stabiliteten.
Jag skulle vilja tacka mina kollegor, de flesta av dem jag arbetade med för det sista veckorna på jobbet, fan va bra vi är o fan så mysigt o skoj vi hade det, nästan så man önskar att veckorna var fler!
Jag vet ju att den normala Svensson behöver semester, så jag önskar er alla en härlig ledighet.
Jag har sån skrivkramp! Det står så still o jag avskyr det! Snälla ha tålamod, det kommer tillbaks, men det är så svårt när hela jag gömmer mig!
Letar febrilt efter mig själv just nu, hittat några intressanta saker som jag är glatt överraskad över o andra saker som jag bara konstaterat sådär, som att jag är mer en ylle brud än party pingla, jag föredrar att plocka svamp framför att supa mig full o det är så skönt.
Ämnet vänskap tänkte jag tjata sönder nästa gång, får se hur rak på sak jag törs vara, hm, känner inte igen mig...
Insåg idag, att jag spenderar den mesta av min tid, ensam o till en viss del helt frivilligt, eller ja, så frivilligt det kan va med ett huvud som mitt.
Vet inte varför det blev så, varför jag dragit mig undan, för jag kan å andra sidan sakna en del människor enormt. Bokstavligen känner jag mig som en sköldpadda, ett visst hårdare yttre, men även om jag möter värme där ute, så väljer jag att krypa in i mitt skal.
Nånstans har jag ju kommit på att det blir mindre misstag o besvikelser så.
Nu har jag semester, eller som jag kallar det för, eftersom jag egentligen inte klarar av det mentalt, en pause från ivern o stabiliteten.
Jag skulle vilja tacka mina kollegor, de flesta av dem jag arbetade med för det sista veckorna på jobbet, fan va bra vi är o fan så mysigt o skoj vi hade det, nästan så man önskar att veckorna var fler!
Jag vet ju att den normala Svensson behöver semester, så jag önskar er alla en härlig ledighet.
Jag har sån skrivkramp! Det står så still o jag avskyr det! Snälla ha tålamod, det kommer tillbaks, men det är så svårt när hela jag gömmer mig!
Letar febrilt efter mig själv just nu, hittat några intressanta saker som jag är glatt överraskad över o andra saker som jag bara konstaterat sådär, som att jag är mer en ylle brud än party pingla, jag föredrar att plocka svamp framför att supa mig full o det är så skönt.
Ämnet vänskap tänkte jag tjata sönder nästa gång, får se hur rak på sak jag törs vara, hm, känner inte igen mig...
Svårigheter
Dagen innan semestern, eller ja, dagen innan dagen innan, behöver ju inte ta ut nåt i förskott, funderar jag på planen som jag inte har. Shopping med yngsta dottern, nöjespark o godis shopperi, wow, 3 veckor går så fort...
Pirrigt, snurrigt o en skalle som inte är där den bör vara. Jag är nervig, har känslorna väl gömda, men nervös o orolig. Inte så mycket för semestern, mera för annat, har inte ens orken att gå in på det, har inte ens en aning om varför jag yppar det, känns lite halvt meningslöst sådär.
Jag vet att jag kom av mig när den andra bloggen dog, alla känslor som jag lämnade kvar där med mina inlägg o det känns som om det är svårt att börja om på nytt o allt liksom förlorade sin mening på nåt vis o det känns också som något jag tjatat om här den senaste tiden.
Det är aldrig dumt att be om ursäkt heller, så jag vill be alla om ursäkt för mitt framtida beteende o jag är ledsen för uppförsbacken jag kan komma att tvinga er gå på o går ni hellre en annan väg, så förstår jag att det är mitt eget fel, no worries.
Ungefär nu så brukar det uppskattas av mig med påhälsning av OCD:n, känns lite mindre ensamt sådär, jag slipper alla tankar om o funderingar på, om varför, vem o vad hände, obs, det var bara exempel, men jag slipper allt o jag orkar inte riktigt med just nu.
Jag är förvånansvärt manisk i mitt nya ät o träningstänk, det sket sig med rökningen, men inte för alltid, det projektet är på G, har inte gett upp det, det ska jag, men jag skulle ju vilja slippa alla tankar just nu.
Om det här kunde bli mer rappakalja, kunde jag skriva en hel bok i ämnet skitsnack just nu, inte för att det var lögner, mera för att jag inte har nånting vettigt alls att säga, shit mitt självförtroende på vänskaps fronten har fått sig en ordentlig törn-bajs!
Pirrigt, snurrigt o en skalle som inte är där den bör vara. Jag är nervig, har känslorna väl gömda, men nervös o orolig. Inte så mycket för semestern, mera för annat, har inte ens orken att gå in på det, har inte ens en aning om varför jag yppar det, känns lite halvt meningslöst sådär.
Jag vet att jag kom av mig när den andra bloggen dog, alla känslor som jag lämnade kvar där med mina inlägg o det känns som om det är svårt att börja om på nytt o allt liksom förlorade sin mening på nåt vis o det känns också som något jag tjatat om här den senaste tiden.
Det är aldrig dumt att be om ursäkt heller, så jag vill be alla om ursäkt för mitt framtida beteende o jag är ledsen för uppförsbacken jag kan komma att tvinga er gå på o går ni hellre en annan väg, så förstår jag att det är mitt eget fel, no worries.
Ungefär nu så brukar det uppskattas av mig med påhälsning av OCD:n, känns lite mindre ensamt sådär, jag slipper alla tankar om o funderingar på, om varför, vem o vad hände, obs, det var bara exempel, men jag slipper allt o jag orkar inte riktigt med just nu.
Jag är förvånansvärt manisk i mitt nya ät o träningstänk, det sket sig med rökningen, men inte för alltid, det projektet är på G, har inte gett upp det, det ska jag, men jag skulle ju vilja slippa alla tankar just nu.
Om det här kunde bli mer rappakalja, kunde jag skriva en hel bok i ämnet skitsnack just nu, inte för att det var lögner, mera för att jag inte har nånting vettigt alls att säga, shit mitt självförtroende på vänskaps fronten har fått sig en ordentlig törn-bajs!
Gömd
Känns lite halvjobbigt just nu.
Gömmer mig bland tryggheten som rycks undan på onsdag kväll, värdelöst val, men inget ovanligt för mig.
Har spenderat veckor med att gömma mig o den känslan verkar bara bli starkare.
Grubblar, grubblar, fattar ingenting o så allt funderande på alla man känner o vilka dem egentligen är o hur allvarliga dem är o vad dem egentligen menar när dem säger nånting.
Återknyta vänskap som man inte ens vet om man har, ja det kan ju va nånting, då behöver man ju inte fundera så mycket, ja enligt min tankeverksamhet.
Det är svårare med dem man önskar att man hade innerligt, som motsträvigt verkar att inte vara eller vilja, dem gör ondare.
Jag vet ingenting just nu, det känns tomt o ensamt o jag gömmer mig under stolen, det som inte syns o hörs, finns ju inte...
Gömmer mig bland tryggheten som rycks undan på onsdag kväll, värdelöst val, men inget ovanligt för mig.
Har spenderat veckor med att gömma mig o den känslan verkar bara bli starkare.
Grubblar, grubblar, fattar ingenting o så allt funderande på alla man känner o vilka dem egentligen är o hur allvarliga dem är o vad dem egentligen menar när dem säger nånting.
Återknyta vänskap som man inte ens vet om man har, ja det kan ju va nånting, då behöver man ju inte fundera så mycket, ja enligt min tankeverksamhet.
Det är svårare med dem man önskar att man hade innerligt, som motsträvigt verkar att inte vara eller vilja, dem gör ondare.
Jag vet ingenting just nu, det känns tomt o ensamt o jag gömmer mig under stolen, det som inte syns o hörs, finns ju inte...
Oops... o vilsenhet
Vet inte vart jag har mig själv idag heller, lite nere kanske.
Mår inte speciellt bra, ja då tänker jag väl mest på knoppen, resten e bara mitt eget fel...
Allt går inte direkt enligt planen heller, gör så gott jag kan antar jag, eller nästan iallafall.
Jag vill inte vara ledsen, inte orsaka stress hos andra o jag letar febrilt efter en sten att gömma mig under...
Småler lite, kul det där med att folk tycker att jag är kryptisk o det är jag nog om möjligt kanske lite för mycket, men det är väl just precis det som är jag. För det mesta är det ett virrvarr i skallen som jag alltid sorterar i samma takt som andra kommunicerar med mig o sätter jag det på pränt såhär, så blir det ibland så för att visa kaoset, eller för att omständigheterna kräver det, eller bara för att jag helt enkelt inte har något vettigare än inlindningarna att komma med.
Jag tror att jag med orden o sättet att berätta på, försöker ge en sightseeing på hur det faktiskt rullar på o tänker där inne i skallen, så känns det rörigt så tänk er hur det är för mig, lol.
Mm, vilsen, ja det är jag nog. Det är rörigt o svårt att träna o äta rätt o sluta röka samtidigt, det sistnämnda går med fusk rätt ok faktiskt, men shit så lost jag är på dem andra områdena!
Jenny(jag), har en förmåga som inte är så angenäm, jag är mästare på självskade beteende, jag har inga problem med att få mig själv att plågas rejält o tro nu inte att jag är en komplett idiot, jag behöver inte mammas för den skull, jag skulle aldrig ens tala om för er vad som försegår o jag har mer vett än jag tillstår o mest av allt, jag fungerar om jag bara har rätt verktyg o litar på verktygslämnaren. Att jag på arbetsplatsen drar fram skit att tugga på, betyder inte att jag hemma äter detsamma, nej, jag är stolt över mitt kaninmatsätande!
Jag längtade till dagens bloggande så mycket att jag föll pladask över mållinjen o skrev bajs istället, sorry, ska försöka bättra mig till nästa inlägg.
Jag är nyfiken på varför människor tror att det bara finns 2 lägen med mig, svart eller vitt...
Jag kan föra rätt normala, lagom trevliga samtal också, dem måste inte vara djupa o grå, dem kan va rätt roliga också. Tänker på den där vännen som tror att domedagen annalkar vid vår nästa träff, medans jag bara tänkt mig en trevlig träff. Sen är det ju så att alla mina tankar går igång på alla cylindrar då, så jag inbillar mig snart att jag får ta med resque kittet o planera in en livräddning på henne om hon ska fortsätta svartmåla träffen.
Andra sidan av mig tänker inte ens höra av mig imorgon, så har jag räddad henne helt-så, klart!
Det här är knepigt när mitt liv står på en helt annan, död blogg o knyta ihop den här grissäcken så att det finns någon sorts logik i den.
Sammanfattningsvis så kan man väl säga att jag har barn med bokstavsdiagnoser, jag har själv vad jag kallar OCD, men det är uppenbart något annat vridet fel i skallen på mig också o jag har just shit i min ryggsäck från hela min sk barndom, äh, det går inte att sammanfatta, men fråga gärna, svarar på allt!
Ses, när jag samlat skallen ett tag!
Mår inte speciellt bra, ja då tänker jag väl mest på knoppen, resten e bara mitt eget fel...
Allt går inte direkt enligt planen heller, gör så gott jag kan antar jag, eller nästan iallafall.
Jag vill inte vara ledsen, inte orsaka stress hos andra o jag letar febrilt efter en sten att gömma mig under...
Småler lite, kul det där med att folk tycker att jag är kryptisk o det är jag nog om möjligt kanske lite för mycket, men det är väl just precis det som är jag. För det mesta är det ett virrvarr i skallen som jag alltid sorterar i samma takt som andra kommunicerar med mig o sätter jag det på pränt såhär, så blir det ibland så för att visa kaoset, eller för att omständigheterna kräver det, eller bara för att jag helt enkelt inte har något vettigare än inlindningarna att komma med.
Jag tror att jag med orden o sättet att berätta på, försöker ge en sightseeing på hur det faktiskt rullar på o tänker där inne i skallen, så känns det rörigt så tänk er hur det är för mig, lol.
Mm, vilsen, ja det är jag nog. Det är rörigt o svårt att träna o äta rätt o sluta röka samtidigt, det sistnämnda går med fusk rätt ok faktiskt, men shit så lost jag är på dem andra områdena!
Jenny(jag), har en förmåga som inte är så angenäm, jag är mästare på självskade beteende, jag har inga problem med att få mig själv att plågas rejält o tro nu inte att jag är en komplett idiot, jag behöver inte mammas för den skull, jag skulle aldrig ens tala om för er vad som försegår o jag har mer vett än jag tillstår o mest av allt, jag fungerar om jag bara har rätt verktyg o litar på verktygslämnaren. Att jag på arbetsplatsen drar fram skit att tugga på, betyder inte att jag hemma äter detsamma, nej, jag är stolt över mitt kaninmatsätande!
Jag längtade till dagens bloggande så mycket att jag föll pladask över mållinjen o skrev bajs istället, sorry, ska försöka bättra mig till nästa inlägg.
Jag är nyfiken på varför människor tror att det bara finns 2 lägen med mig, svart eller vitt...
Jag kan föra rätt normala, lagom trevliga samtal också, dem måste inte vara djupa o grå, dem kan va rätt roliga också. Tänker på den där vännen som tror att domedagen annalkar vid vår nästa träff, medans jag bara tänkt mig en trevlig träff. Sen är det ju så att alla mina tankar går igång på alla cylindrar då, så jag inbillar mig snart att jag får ta med resque kittet o planera in en livräddning på henne om hon ska fortsätta svartmåla träffen.
Andra sidan av mig tänker inte ens höra av mig imorgon, så har jag räddad henne helt-så, klart!
Det här är knepigt när mitt liv står på en helt annan, död blogg o knyta ihop den här grissäcken så att det finns någon sorts logik i den.
Sammanfattningsvis så kan man väl säga att jag har barn med bokstavsdiagnoser, jag har själv vad jag kallar OCD, men det är uppenbart något annat vridet fel i skallen på mig också o jag har just shit i min ryggsäck från hela min sk barndom, äh, det går inte att sammanfatta, men fråga gärna, svarar på allt!
Ses, när jag samlat skallen ett tag!
Nytt
Första dagarna gick rätt ok, upptagen med mitt nya liv på gymet, fanns inte så mycket att skriva om iallafall, men en vecka senare, eller mer för den delen, har jag rejäl bloggavsaknad o jag tror inte att det var den avvänjningen min coach syftade på när hon sa redbull avvänjning.
Jaha o vart har jag mig själv nu då?
Inte den blekaste aning.
Saknar en del människor, känns tomt o riktigt skitjobbigt ibland o nästa är jag i rätt skön balans här o nu.
Tror dock att jag skaffat mig ännu en OCD hobby där allt annat än logik o lugn infunnit sig.
Det här är än mer förvirrat för er som läser härifrån, jag har smitit från en annan sunkig bloggplats som aldrig fungerade o där lämnade jag en hel avhandling på mig själv o min snevridna skalle!
Jag har börjat träna, jag varvar maskiner o simning o dylikt o inbillar mig att jag imorgon ska sluta röka o slippa en värld med 10 kg mer. Så, sammanfattat, ja, jag har en del förvridna o knepiga tankar också o den där polaren OCD som hälsar på när jag mår pissigt.
Så, vart var jag, jo, OCD o träning. Tänk dig att du står där på löpbandet o det går attans fort, ungefär i jogging takt. Första gången på ett sånt o jag som är så nertrampad i fysiken, behöver stå där en stund o hitta balansen o helst bara det.
Nähä, då kommer tankarna. Jag hör musiken, undrar varför den är så låg, vad är det på tv apparaterna, vad det låter bakom mig, oj, titta på skärmen, shit, stå rakt för fan, framåt, såja, ok, fokusera nu, titta bara rakt fram. Men? Det finns 3 löpband här, måste du ta den bredvid mig, oj, oj shit, balansen, gud nu ser jag full ut också! Jaha, vad ska du ställa ditt band på då, jaha, ingenting, e du lat eller, oj vad du haltar, jaha, skadad, ja, ja, va!? Samma som mig, men shit vad du ska knata på ditt band då, jag hör ju inte musiken, åhhhh, måste du ta bandet bredvid mig, nu måste jag gå i din takt också, det tänker jag inte ha, ha, men shit vad kocko jag blev nu då, måste nog..., yes, bara 6 minuter kvar... Det var historien om löpbandet!
Sen har vi simningen! Jag tycker inte om vatten, jag skiter fullständigt i om den döden ska va bland dem finaste man kan uppleva, jag tycker inte om vatten. Jag är ändå rätt hyffsad i bassängen, mest för att jag är tävlingsinriktad o tror att jag i ett annat liv kunde bli Therese Ahlshammar. Soft, lugnt o stilla o så iväg! Jag är en person som har alla tankar inströmmandes på en gång o speciellt när jag inte mår bra, vilket uppenbarligen är nu, så medans jag simmar iväg som Tessan över poolen, så lyckas jag inte bara ge mig själv kallsupar. observera att det står-ar, jag måste ju fundera över min simteknik, hur jag tar simtagen, ont i benet, vad torr jag blir, bara 24 längder kvar, kallsup, men shit, undrar vad som händer om jag skulle halvdö här, få panik o bara sluta simma, undrar vad dem tänker om mig, jävla bikini, kallsup..., ja ungefär så, men allt på en gång o till slut undrar jag vart fan jag var i matematiken egentligen.
Det hjälper föga att instruktören ändrade min kost o jag känner mig som en failare som missat frukosten igen, eller inte tränat istället för simma, dåligt samvete e min favorit känsla.
Sträck på ryggen, hoppsan, nu har jag gjort promenaden till o från gymet slitsam också.
Vart är jag?
Nånstans där jag nästan trivs, men ändå nästan ringer coachen o låter alldeles liten o vämjelig o livrädd. Dåligt samvete, ensam o taggad, konstiga kombinationer o känslan av otrygghet är ganska läskig, för att inte säga osäkerheten också.
Jag saknar inte energidrycken, jag saknar modet att tro att jag kan o känslan av att jag gör rätt, jag känner mig som en klant, ett ganska stort misslyckande, tröst behövs inte, det kommer bli värre, imorgon väcks ångesten o kaoset i skallen, då börjar utrotningen av nikotinet o allt som tillkommer o där nånstans, borde jag ha varit starkare med allt det andra, har jag riktigt otur, så faller jag ner i polaren OCD:s armar o alla ljud kommer penetrera mer än någonsin.
Andas, jag kan, jag har gjort det förr, förlåt för allt jag kommer säga o göra, jag menar det inte.
Liten e stark, nähä, liten e skiträdd o ensam!
Jaha o vart har jag mig själv nu då?
Inte den blekaste aning.
Saknar en del människor, känns tomt o riktigt skitjobbigt ibland o nästa är jag i rätt skön balans här o nu.
Tror dock att jag skaffat mig ännu en OCD hobby där allt annat än logik o lugn infunnit sig.
Det här är än mer förvirrat för er som läser härifrån, jag har smitit från en annan sunkig bloggplats som aldrig fungerade o där lämnade jag en hel avhandling på mig själv o min snevridna skalle!
Jag har börjat träna, jag varvar maskiner o simning o dylikt o inbillar mig att jag imorgon ska sluta röka o slippa en värld med 10 kg mer. Så, sammanfattat, ja, jag har en del förvridna o knepiga tankar också o den där polaren OCD som hälsar på när jag mår pissigt.
Så, vart var jag, jo, OCD o träning. Tänk dig att du står där på löpbandet o det går attans fort, ungefär i jogging takt. Första gången på ett sånt o jag som är så nertrampad i fysiken, behöver stå där en stund o hitta balansen o helst bara det.
Nähä, då kommer tankarna. Jag hör musiken, undrar varför den är så låg, vad är det på tv apparaterna, vad det låter bakom mig, oj, titta på skärmen, shit, stå rakt för fan, framåt, såja, ok, fokusera nu, titta bara rakt fram. Men? Det finns 3 löpband här, måste du ta den bredvid mig, oj, oj shit, balansen, gud nu ser jag full ut också! Jaha, vad ska du ställa ditt band på då, jaha, ingenting, e du lat eller, oj vad du haltar, jaha, skadad, ja, ja, va!? Samma som mig, men shit vad du ska knata på ditt band då, jag hör ju inte musiken, åhhhh, måste du ta bandet bredvid mig, nu måste jag gå i din takt också, det tänker jag inte ha, ha, men shit vad kocko jag blev nu då, måste nog..., yes, bara 6 minuter kvar... Det var historien om löpbandet!
Sen har vi simningen! Jag tycker inte om vatten, jag skiter fullständigt i om den döden ska va bland dem finaste man kan uppleva, jag tycker inte om vatten. Jag är ändå rätt hyffsad i bassängen, mest för att jag är tävlingsinriktad o tror att jag i ett annat liv kunde bli Therese Ahlshammar. Soft, lugnt o stilla o så iväg! Jag är en person som har alla tankar inströmmandes på en gång o speciellt när jag inte mår bra, vilket uppenbarligen är nu, så medans jag simmar iväg som Tessan över poolen, så lyckas jag inte bara ge mig själv kallsupar. observera att det står-ar, jag måste ju fundera över min simteknik, hur jag tar simtagen, ont i benet, vad torr jag blir, bara 24 längder kvar, kallsup, men shit, undrar vad som händer om jag skulle halvdö här, få panik o bara sluta simma, undrar vad dem tänker om mig, jävla bikini, kallsup..., ja ungefär så, men allt på en gång o till slut undrar jag vart fan jag var i matematiken egentligen.
Det hjälper föga att instruktören ändrade min kost o jag känner mig som en failare som missat frukosten igen, eller inte tränat istället för simma, dåligt samvete e min favorit känsla.
Sträck på ryggen, hoppsan, nu har jag gjort promenaden till o från gymet slitsam också.
Vart är jag?
Nånstans där jag nästan trivs, men ändå nästan ringer coachen o låter alldeles liten o vämjelig o livrädd. Dåligt samvete, ensam o taggad, konstiga kombinationer o känslan av otrygghet är ganska läskig, för att inte säga osäkerheten också.
Jag saknar inte energidrycken, jag saknar modet att tro att jag kan o känslan av att jag gör rätt, jag känner mig som en klant, ett ganska stort misslyckande, tröst behövs inte, det kommer bli värre, imorgon väcks ångesten o kaoset i skallen, då börjar utrotningen av nikotinet o allt som tillkommer o där nånstans, borde jag ha varit starkare med allt det andra, har jag riktigt otur, så faller jag ner i polaren OCD:s armar o alla ljud kommer penetrera mer än någonsin.
Andas, jag kan, jag har gjort det förr, förlåt för allt jag kommer säga o göra, jag menar det inte.
Liten e stark, nähä, liten e skiträdd o ensam!
